De senaste veckorna har varit ett kaos av "våta-disktrase"dagar och "jag-är-en-riktig-valkyria"dagar. Galet tröttsamt om ni frågar mig... Vilket har gjort att jag har varit helt tokförvirrad i mitt egen huvud, allt från känslor till vad jag vill i mitt liv, det är på en sådan nivå att jag inte vet om jag vill ha ett Svensson-liv eller bara gå "fuck-u-all" och flytta upp till Norrland helt själv och se vad som händer.
Så nu kommer ett inlägg som jag funderat på att skriva länge.
Det kan komma att bli lite osammahängande så försök ha överseende.
Sedan jag var tonåring och började försöka hitta min egen person, har känslan av att det är något fel på mig varit väldigt påtaglig. Med fel så är det nödvändigtvis inte att jag är tappad utan det är mer att mitt sätt att tänka, hur jag känner, mitt sätt att se på världen runt omkring mig inte är normalt. Att analysera saker så på djupet, lägga märke till så mycket sinnesstämningar och energier som ingen annan gjorde.
Hur många gånger mina nära och kära än säger till mig att det inte är något fel på mig kan jag inte bli av med känslan att jag fundamentalt inte är om de allra flesta. De trodde väl säkert att det var en tonårsgrej och av något felplacerad omtanke sagt åt mig att jag visst är "normal". Jag har fått sagt till mig att det var för att jag vill vara märkvärdig, att jag visst inte var annorlunda utan bara inbillade mig eller att jag måste sluta tänka så mycket och lägga energi på sådant onödigt.
"Men hur fan gör man det då!?" frågade jag mig själv.
Trots att jag nu i vuxen ålder vet mer vem jag är med allt mitt bagage och egenheter är det något som fortfarande förföljer mig och i allra högsta grad är den del av min vardag. En rastlöshet, ett litet grått moln som ständigt är närvarande. Många gånger spricker det upp och det är bara blå himmel med strålande sol trots det lilla gråa molnet vid horisontent. Men det kan lika snabbt bli oväder och blåsa upp till storm igen. Jag har inte riktigt listat ut vad det grundar sig i och vad som triggar dessa väderomslag. Men en sak är säker - det för jävla jobbigt.
Men någon dag senare (till och med dagen efter) kan jag slåss och fightas som en riktigt krigare med en positiv energi och utstrålning som sticker folk i ögonen.
De senaste åren har jag haft ett sådant sug att flytta ut i skogen. Gärna någonstans långt norr upp där det bara är jag, mina löss och naturen. En liten stuga med det man behöver, inte mer. Där jag kanske äntligen kan få en ärlig chans att hitta mig själv, hitta ett ankare som håller mig nere när det stormar. För jag mår som bäst när jag är ute i naturen, nära till vackra platser och äventyr, stora som små.
Det har varit så återkommande att jag blir lite rädd att det sitter så djupt rotat i mig någonstans att jag inte kan bli lycklig eller må helt bra om jag inte fullföljer det. Man kanske kan se det som om jag vill fly, för det har jag nog gjort några gånger. Men som jag ser det skulle det vara en chans att släppa allt som släpar bakom mig där jag är just nu.
Men det är ju lättare sagt än gjort.
Avslutar det här inlägget med att det inte finns något skäl för oro kring min hälsa, jag mår generellt bra men som jag sagt ovan, det kommer och det går.
Jag ger inte upp och jag gör inte mig själv till ett offer
Jag slår på pannbenet och fortsätter framåt! :)
Du är bäst <3 Puss från E