Lovisa Bl - Bilder, bilder och mer bilder

Till Fjälls - Del 1 - Grövelsjön

DATUM: 2019-07-26 | TID: 13:43:02 | KATEGORI: Äventyr

Fjällen. Något som lockat mig under lång tid men det har inte blivit av på grund av olika anledningar. Det har varit något av en dröm, ett mål och något som jag verkligen har viljat göra nu bestämde jag mig för att åka upp och bara göra det! Fjällvandra själv, med hunden och äventyra!

Utan någon större plan eller hålltider tog vi vårat pick och pack och drog norrut! Med vargen som en trogen och mycket uppskattad kompanjon, kunder det inte bli annat än lyckat.

Resan upp kändes spännade och hoppfull, visste egentligen inte vad jag skulle förvänta mig men jag hade en känsla att de friktioner och bös som skulle komma i min väg, skulle jag lösa! Jag skulle inte låta det stå ivägen för mitt efterlängtade äventyr!

Jag jobbade på att verkligen släppa tanken på alla måsten. Kost, träning, folk. Utan bara göra grejer som jag kände för - äta vad jag känner för, umgås med de jag känner för, ta dagen som den kommer! Likt en riktigt klyscha!

Första stoppet blev Grövelsjön där jag mötte upp en mycket god kollega från Ledningsregementet, han är en inbiten, envis och kärv man som jag inte träffat på över 1 år. Mycket gott sällskap tillsammans med en av hans vänner. Vi slog gemensamt camp första natten med fantastisk utsikt!

Prövningarna dröjde inte länge... Det första som händer är att mitt liggunderlag går sönder (vargens fel) och det går inte att laga. Just där och då kände jag känslan av uppgivenhet, förtvivlan komma krypandes. Små ifrågasättande tankar började formas om jag verkligen skulle fortsätta, om det var en bra idé det här. Men jag frågade mig själv om det i slutändan spelade någon roll om det var lite obekvämt eller inte? Svaret blev - Inte det minsta! Så jag tog mitt trasiga liggunderlag och dagen efter knatade vi upp på fjället!

Grabbarna och jag tog sällskap en bit sedan tog jag och vargen oss en avstickare. Vi knatade upp på några toppar, om jag inte var frälst innan, så blev jag det på topparna. Där uppe kände jag mig hel, det var som om allt annat i världen var ett fullkomligt ickeproblem. Så ja, jag skulle nog våga säga att jag blev fjällfrälst. Punkt. Det kändes som att komma hem.

Slutligen slog vi läger, andra natten spenderades på Jakobshöjden. Det blåste jävligt och var inte sådär galet varmt, typ 3 grader, men vilken vy! Herr'n har varit oberörd av både blåst, regn och kyla. Han bara tokdäckar precis överallt eller med outtröttlig energi går främst och ger draghjälp. Han har sett oförskämt lycklig och nöjd ut över tiden, det värmer mitt hjärta något enormt!

Efter tre dagar och två nätter på fjället drog vi oss ner till civilisationen där jag och vargen mötte upp grabbarna för pizza i och häng i Idre.

Ett välförtjänt mål mat senare tog vi oss till våran boplats för kvällen - ett vindskydd med eldplats vid en sjö någon mil från Idre. Under hela kvällen var sjön precis spegelblank. Kaffe, goda konversationer och en perfekt kväll.

Det var vargens första natt i vindskydd och helt utomhus, var det några konstigheter? Nope. Inget alls. Han slocknade i daglig ordning och snarkade gott! Det gjorde tydligen jag och Micke också då den kärva infanteristen avlägnsade sig och slog upp sitt lilla tält på annan plats.

Dagen därpå var det dags för grabbarna att åka hem och mig att fortsätta mot min nästa destination - Fulufjället!

Mer om det i nästa inlägg :D

Kommentarer (0)

Som en dyngsur disktrasa

DATUM: 2019-01-09 | TID: 14:48:00 | KATEGORI: Personligt

De senaste veckorna har varit ett kaos av "våta-disktrase"dagar och "jag-är-en-riktig-valkyria"dagar. Galet tröttsamt om ni frågar mig... Vilket har gjort att jag har varit helt tokförvirrad i mitt egen huvud, allt från känslor till vad jag vill i mitt liv, det är på en sådan nivå att jag inte vet om jag vill ha ett Svensson-liv eller bara gå "fuck-u-all" och flytta upp till Norrland helt själv och se vad som händer.

Så nu kommer ett inlägg som jag funderat på att skriva länge.

Det kan komma att bli lite osammahängande så försök ha överseende.

Sedan jag var tonåring och började försöka hitta min egen person, har känslan av att det är något fel på mig varit väldigt påtaglig. Med fel så är det nödvändigtvis inte att jag är tappad utan det är mer att mitt sätt att tänka, hur jag känner, mitt sätt att se på världen runt omkring mig inte är normalt. Att analysera saker så på djupet, lägga märke till så mycket sinnesstämningar och energier som ingen annan gjorde.

Hur många gånger mina nära och kära än säger till mig att det inte är något fel på mig kan jag inte bli av med känslan att jag fundamentalt inte är om de allra flesta. De trodde väl säkert att det var en tonårsgrej och av något felplacerad omtanke sagt åt mig att jag visst är "normal". Jag har fått sagt till mig att det var för att jag vill vara märkvärdig, att jag visst inte var annorlunda utan bara inbillade mig eller att jag måste sluta tänka så mycket och lägga energi på sådant onödigt.

"Men hur fan gör man det då!?" frågade jag mig själv.

Trots att jag nu i vuxen ålder vet mer vem jag är med allt mitt bagage och egenheter är det något som fortfarande förföljer mig och i allra högsta grad är den del av min vardag. En rastlöshet, ett litet grått moln som ständigt är närvarande. Många gånger spricker det upp och det är bara blå himmel med strålande sol trots det lilla gråa molnet vid horisontent. Men det kan lika snabbt bli oväder och blåsa upp till storm igen. Jag har inte riktigt listat ut vad det grundar sig i och vad som triggar dessa väderomslag. Men en sak är säker - det för jävla jobbigt.

Men någon dag senare (till och med dagen efter) kan jag slåss och fightas som en riktigt krigare med en positiv energi och utstrålning som sticker folk i ögonen.

De senaste åren har jag haft ett sådant sug att flytta ut i skogen. Gärna någonstans långt norr upp där det bara är jag, mina löss och naturen. En liten stuga med det man behöver, inte mer. Där jag kanske äntligen kan få en ärlig chans att hitta mig själv, hitta ett ankare som håller mig nere när det stormar. För jag mår som bäst när jag är ute i naturen, nära till vackra platser och äventyr, stora som små.

Det har varit så återkommande att jag blir lite rädd att det sitter så djupt rotat i mig någonstans att jag inte kan bli lycklig eller må helt bra om jag inte fullföljer det. Man kanske kan se det som om jag vill fly, för det har jag nog gjort några gånger. Men som jag ser det skulle det vara en chans att släppa allt som släpar bakom mig där jag är just nu.

Men det är ju lättare sagt än gjort.

Avslutar det här inlägget med att det inte finns något skäl för oro kring min hälsa, jag mår generellt bra men som jag sagt ovan, det kommer och det går.

Jag ger inte upp och jag gör inte mig själv till ett offer

Jag slår på pannbenet och fortsätter framåt! :)

Kommentarer (2)

Silverfallet

DATUM: 2018-12-28 | TID: 17:08:00 | KATEGORI: Fotografi

En riktig spontantur till Silverfallet!

Kan inte förstå hur jag har missat detta fantastiska ställe! Den disiga skogen och mossiga stenarna, jag blev helt knäsvag. Dessutom med sällskap av en annan själ som har förmågan att uppskatta denna vackra natur och inte bangar för ett bra äventyr!

Nikon D700 - Nikkor 50/1.4

Kommentarer (0)

Fristaden

DATUM: 2018-12-19 | TID: 17:18:00 | KATEGORI: Vardagsfilosofi

Min fina mosse. Min fristad. Det finns nog ingen plats, ingenstans, med någon annan än mig själv där jag mår så bra som här. Bara snön, fåglarna och mina egna fotsteg.

Det krävs ibland att jag bara förvinner ut en stund för att förankra mig själv i verkligenheten igen. Hitta mitt fotfäste som jag annars så lätt tappar när jag låter människor omkring mig påverka mig. Då är det här jag hittar mig själv igen.

Nikon D700 - Sigma 24-70/2.8 - Nikkor 50/1.4

Sony A6000 - Sony 16-50/3.5/5.6

Kommentarer (0)

Om

DATUM: 2018-12-08 | TID: 11:42:00 | KATEGORI: Vardagsfilosofi

Lovisa - 24 år - Skövde

Soldat - Skogsmulle - Träningsjunky

Vad jag lever för har jag inte listat ut än men på vägen dit strävar jag efter att må bra, utmana mig själv och inspirera andra. Om det så är i form av fotografi, musik, träning eller bara rent badassery varierar från dag till dag. Om jag inte är i skogen, på gymmet eller i stallet bör man nog undra var jag tagit vägen och eventuellt sända ut en sökomgång.

Jag är född och uppvuxen i Jönköping, har fotograferat sedan jag var 13 så det är något av en del av mig. Ryckte in på GMU på Livgardet januari 2014 och sedan dess har jag varit lite överallt. Stockholm, Kungsängen, Enköping och nu har jag slagit mig ner i Skövde och fortsätter inom Försvarsmakten.

Älskar äventyr och utmaningar. Försöker alltid vara en bättre version av mig själv - både fysiskt och själsligt. Ser det mesta i livet ur en positiv vinkel och säger sällan nej till en spontantur till en skidresa i norra Sverige eller ut i skogen för luffsande och gött häng.

Jag uppdaterar sällan med bra och inspirerande texter men desto oftare med bilder och sinnesintryck som jag hoppas kan inspirera andra eller iallafall vara vackra att titta på. Under mina ynka 24 år på jorden har jag lyckats göra en resa som få personer få uppleva under en livstid. På gott, ont och allt det med för.

Med det kommer insikten att om man ska försöka trycka in dig själv en mall som du inte passar i kommer du förgöra dig själv på vägen.

Det kommer vara övervägande mvcket bilder där jag står och filisofiskt tittar ut över olika vyer, står på stenar eller gör annat knasigt. Kan även bjuda på natursköna motiv, äventyr och kanske någon reflektion då och då.

Hoppas du kommer tycka det är någorlunda intressant att kolla igenom överflödet av bilder utan text!